Ända sedan Fabian G fick hoppa in som omslagsillustratör till orginalutgåvan av Drift (formgivet tillsammans med Kim W) har jag tjatat om att få knåpa ihop ett eventuellt nästa omslag, om det någonsin skulle komma en nyutgåva. Då satt jag och skvätte tusch på de ofärdiga seriesidorna långt in efter den hemskt tighta deadlinen.

Drift sålde faktiskt slut, mycket tack vare hand-till-hand-försäljning och diverse framgångsrik guerilla-marknadsföring. Och eftersom suget efter alternativa skildringar av sex inte växer på träd beslutade vi oss så för att trycka lite mer av den varan på lite mer träd istället. När väl Kim W kläckte idén att ockå utöka smarrigheten med en massa extramaterial (en ny Femisex-serie av mig och Liv, texter och bilder från Femisex-bloggen och en massa Fan-art) var det upp till mig (efter egna påtrycknar) att formge det hela.

Målerisk skiss, både i utförande, motiv och komposition.

Jag har också sedan orginalutgåvan gått runt och fantiserat ihop diverse egna omslag, som man gör med sin egen bok. Nu var det helt plötsligt dags. Så vad för motiv skulle man välja? Näcken-parafrasen på sidan 60 är fin men sticker ut rätt mycket från det mesta av materialet. “Kyssen,” ett av våra favoritmotiv, när Lena och Pyret finner varandra för första gången, är en bra bild men vi ville ha mer manlig objektifiering på framsidan. Och hur skulle vi förhålla oss till tvåsamheten, något boken berör, inte nödvändigtvis uppmanande?

Till slut kom vi på att vi faktiskt aldrig lyft ut busscenen i något sammanhang, miljön i vilken hela boken byggs upp. Det var också en miljö som jag under arbetets gång hatade att återkomma till, med dess tråkiga, raka stålstänger och krav på perspektiv och kontinuitet.

Jag var också i likhet med Fabian länge inne på målade omslag i stil med femtiotalspulp. Senare snöade jag helt in på modeillustrationer från samma period, också de ofta målade. Sådana bilderna drar kompositionen till ytterliggare nivåer med sammanflätade bilder och motiv i olika skalor. Men den tidens illustratörer hade ett verkligen mästerligt hantverk och det återstår mig en hel del träning innan jag kan måla enligt de teknikerna.

Gamla målade omslag, affischer och illustrationer komponerade ofta ihop olika motiv, här skulle ett nattlandskap och en buss ha målats in i nederkant.

En teknik som jag däremot redan hade jobbat med var den klassiska tuschteckningen, färglagd med grova, klumpiga raster. Det är något genuint och charmigt över skränigt färglagda bilder där tekniken begränsat färgläggaren. Det är väldigt kul att färglägga med begränsingar, idag kan man ju i datorn lätt göra vad som helst, med miljontals färger. Det får färgläggning att verka lätt och folk (läs: jag, tidigare) inser inte att man fortfarande måste lära sig grunderna.

Kaserad idéskiss med hemsk komposition och rasterfärg.

Om man föreställer sig när folk satt och skar i rasterfilm och räknade prickarnas täthet i procent för att blanda ihop rätt färgnyanser, då inser man att det aldrig var tal om några miljoner färger. Och visst blev det ofta hiskeligt fult. Men som kontrast till dagens slätstrukna färgtoningar är de där stora prickarna väldigt förfriskande!

Tidig skiss som låg till grund för det slutliga omslaget

Det var svårt att hitta fram till exakt rätt uttryck för karaktärerna. Lena skulle inte se klyschigt femtiotalsundergiven ut, attraktiv genom att se liten och söt ut. Men när jag skissade henne som ovan, i en bordus “manlig” pose såg hon ut precis som män i samma pose: osympatisk. Därför fick hon en mer feminin och självsäker pose.

Att hitta Roberts pose var inte heller lätt, han skulle vara den som uppvaktas, den passive, men samtidigt självsäker nog att uppfattas som sexig. Så det blev en del foton. Tricket bakom bra, realistisk, femtiotalstrogen illustration är nämligen enkelt: Verkligheten när man lyfter blicken från pappret. Och eftersom Robert skulle se sexig och het ut blev modellvalet lätt:

Underlaget till Roberts pose. Jag ritade bort en del underhudsfett, förstorade hans latissimus dorsi.

Tuschtest. Jag kollar bland annat om orginalstorleken funkar med mina penslars tjocklek.

När jag väl tuschade gjorde lite ringrostighet att hennes ansikte blev fel. Det såg inte ut som Lena och det blev lite skevt när jag tuschade med pensel i en storlek som var lite för liten. Hennes hår blev också lite för krulligt jämfört med serieversionen av henne.

Tre inkarnationer av Lena.

Så jag tecknade om hela hennes huvud, nu med stålstift i ansiket. Det blev fel igen, som så ofta när man spänner sig för att det ska bli rätt. Så till sist satte jag ansiktet med ett ännu mindre stålstift. De linjerna blev för tunna jämfört med resten av omslagstuschet men det löste jag lätt när jag knåpade ihop tuschteckningen i datorn. Så mycket för orginaltekniker från femtiotalet…

Tyvärr tycker jag fortfarande att grovskissen, som jag gjorde i steget innan orginalet, ser bäst ut. Men så är det med skisser och blyerts, de lever mer och ögat väljer ut att fokusera på de linjer som ser bäst ut. I tuschet finns det alltid bara en linje att titta på.

Det färdiga tuschet, efter datorretuschering. Klicka för större.

Sedan var det dags för färgerna. I Photoshop finns ett filter som omvandlar alla färger till raster men det har sina brister. Därför började jag välja ut ett begränsat antal färger att använda till hela bilden, så att jag, på klassiskt femtiotalsmanér skulle kunna göra en “plåt” för varje färgkanal. Det vill säga i princip en bild för varje grundfärg, som sedan skulle tryckas ihop, så som bilder fortfarande trycks idag (offset-tryck i varje fall). Det här krävde att jag satt och skapade datorraster med olika täthet och jag insåg relativt direkt att det skulle ta en evighet, med maskningar och grejer i olika lager och kanaler.

Så istället gjorde jag stora färgfält av de nyanser jag valt, med hjälp av ovannämnda Photoshop-filter, som jag sedan klippte ut på de ställen jag ville ha det på.

Sedan skannade jag in lite “smuts” och ett grovkornigt, gultonat papper och bandade dessa med färgläggningen för att skapa lite mer djup och känsla i de annars statiska färgfälten. En viktig detalj är också att svärtan bara innehåller svart pigment. Vanligvis blandar man i datorn, precis som i måleriet, i andra färger i det svarta för att det verkligen ska ha så mycket mörkt pigement som möjligt. Men på femtiotalet var detta för komplicerat och ofta kan man i gamla serier se färgfältens form under de svarta ytorna, vilket och skapar ett härligt klumpigt djup.

Tuschkladd ur vilken jag plockade “smuts” till färgläggningen.

Och så till slut omslaget, med en lika rastrerad och repig titel:

Framsidan klar. Klicka för större.

Till sist sköt jag de olika kanalerna (eller grundfärgerna, det vill säga tryckplåtarna) åt olika håll så att det kanske viktigaste av allt, det obligatoriska misspasset, skapades: Färdigt!

Drifts Deluxutgåva finns att köpa i utvalda bokaffärer och att beställa från förlaget inom kort. Tack till alla på Kolik som hjälpte till, det är härligt att jobba med teckning när folk får en att prestera mer.