Vi hade just en fototävling i min årskurs. Uppgiften var att fota sig själv som en hjälte/hjärtinna. Vissa satsade på fysisk likhet, andra fotade sig som sina hjältar oavsett hur de såg ut, vissa gick på humor och andra valde inte ens hjältar. Margret Thatcher vann men jag blev nominerad i musik-kategorin.

Modet det krävs att med så drastiska medel (att raka av sitt hår och bryta hela den mediekostruerade av henne som fanns) ta kontroll över sitt eget liv, när man dessutom sedan barnsben styrts in i olika roller samtidigt som media raderat gränserna mellan ens privatliv och ens offentliga person…

En duktig amerikansk serietecknare som heter Derek Kirk Kim har på sin blogg dragit igång en namninsamling för yrkesverksamma kreatörer. Anledningen är att en (tydligen) väldigt bra amerikansk anime-inspirerad teveserie för barn ska göras om till spelfilm av ingen annan än den indisk-ättade Manoj Shyamalan. Fast alla de asiatiska rollerna, i denna kraftigt asieninfluerade teveserie, har bara gått till vita människor.

Jag har inte alls sett orginalanimen och jag vet inte hur det är att som asiat utsättas för amerikansk smygrasism men Kirk Kim skriver en bra text om varför sådan här Hollywoodsk smygrasism är förödande och förjävlig för dess betraktare. Och med tanke på hur mycket av vårt kulturutbud som stöpts i Hollywood, och hur det också påverkar oss, kände jag mig manad att skriva på. Jag är en anhängare av tanken “många bäckar små” och det gäller åt båda hållen. Tillåter man lite konservatism, osäkerhet och bakåtsträvande här och där kommer utveckling och bättre vetande att ta för evigt. Drar man sitt strå till stacken kan man göra skillnad. Tips tips!

Idag har Hampus tagit foton på mig som en världsberömd popartist till en skoluppgift. Har inte direkt med serier att göra men jag ska lägga upp här snart!

Jag tackade precis nej till en förfrågan från en internationell reklambyrå om att rita en serie för en av deras kunder. Jag vet inte riktigt hur man ska känna. Bra, antar jag, speciellt som kunden gör oljepumpar till “shipliners”, men det känns också konstigt att tacka nej till en massa pengar när man är fattig student i en av världens dyraste städer. Är det inte förmätet och bortskämt? Jag vet inte.

Jag låtsas lite som om jag har råd att välja kunder fast att jag inte har det ännu… Och om oljepumparna inte har med oljeindustrin att göra, utan gäller oljepumpar i allmänhet, som hjälper till att forsla gött gods över haven är det ju bättre än bränslepumpar på flygplan… Hmm…

Ofta händer det att jag tycker en massa. Och att jag tycker att ingen säger det jag tycker borde sägas eller på det sätt jag tycker det borde sägas på. Andra gånger vill jag helst av allt att allt jag sagt skulle ha förblivit osagt för att andra säger det mycket bättre. Bra saker sägs om att teckna erotik här, här och här på Femisexbloggen.