En av tankarna med Femisex, Kolik förlags feministiska erotikserie, är att låta kvinnor skapa sin egen erotik. Alltså en saknad erotik av och för kvinnor. Som ett led i detta har jag och Liv hela tiden försökt objektifiera manskroppen. Inte som ett “ha, där fick ni!” eller “kvinnan är förtryckt, nu vänder vi på det”, utan som ett “låt oss balansera det lite”.

Objektifiering har blivit ett fult ord. Inte så konstigt när man alltid avser en hysterisk och påtvingad objektifiering av endast ett kön, ett kön som helst inte ska kunna lösgöra sig från just denna objektifiering. Men jag tror inte att det är objektifieringen det är fel på, endast hur vi låter den fungera: Mot ett kön. Jag tror objektifiering är en naturlig del av hur vi fungerar, att den är ofrånkomlig. Det är kanske inte vad alla vill höra men jag ser inte hur det skulle gå till. Objektifiering är för mig helt enkelt vårt sätt att bearbeta verkligheten. Man skulle kunna dra det längre och säga att allt runt omkring oss objektifierar vi, vi kan väl inte gärna subjektifiera det? Jag är du, du är jag hade kanske blivit en dålig dikt, men inte verklighet. Det är bara en gränsdragning, ett ragg eller en het person på en fest är en grovhuggen gissad objektifiering och en närastående kärlek är en extremt komplex objektifiering. Men att attraheras av någon är att objektifiera den.

Manlig objektifiering skulle gynna de flesta inblandade. Vad händer när kvinnor erbjuds en möjlighet att utforska mannen som ett objekt, utan att ständigt tvingas in i den rollen själva? När hon får undersöka sina lustar? Kanske inget, kanske gör tabuet av att låta sig erövras att det är just det hon vill. Oavsett är det värt att utforska. Även män skulle gynnas. Män är ofta påtvingade en roll som erövrare eller jägare, i och utanför sängen, av både kvinnor och andra män. Vad händer när en man låter sig erövras av en kvinna och bara är ett objekt för hennes åtrå? Är det inte en möjlighet han bör ges? Kan inte en man känna samma njutning över av att erövras som en kvinna kan? För låt oss erkänna, att låta sig erövras kan vara allt ifrån skönt och spännande till en egokick och upphetsande. Men är det bara kvinnor, alla kvinnor, som vill “bli tagna” av en partners lustar?

Man kan tycka att ett sådant här tänkande inte är särskilt queer. Att vända på objektifieringen och fokusera den på ett annat kön är bara att stanna kvar i könstänkande, en enbart omvänd heteronormativitet. Må så vara för även om jag absolut är emot ett könsuppdelande tänkade som ett verktyg i feministiskt arbete - seperatism - så tycker jag att omvänd objektifiering är bra. För hur queer man än vill vara så har de flesta av oss antingen det ena eller det andra könet, de flesta har även det genuset och de flesta är heterosexuella. Jag menar inte att det här bör ge någon något företräde eller att all erotik ska riktas mot dem. Men en del erotik borde väl rimligtvis rikta sig mot heterosexuella kvinnor som till vardags objektifierar män? Queer eller inte, det behövs och det är feministiskt.

Något som slog oss när vi drev Femisexbloggen i anslutning till Drift var att några av de tjejer (se framtida inlägg om seperatism) som ombads göra “fan-art”, bilder av “feministisk erotik”, gjorde lesbiska bilder. Och, utan att gå in på folks privatliv, så vet jag att vissa av dem gillar män. Det blir lite som ett helt vanligt tidningsstånd: Utbudet för tjejer objektifierar tjejer och utbudet för killar objektifierar tjejer. Självklart ska lesbiska också ha sin erotik och självklart ska vi män som vill ha lesbisk erotik också få ha det. Men lesbisk erotik är inte synonym med feministisk och inte heller vice versa. Jag vill göra bilder för tjejer, bilder som obejktifierar män för att jag och du kommer att gynnas av det.

Så länge vi attraheras av varandra kommer vi att objektifiera varandra. Då är det bättre att objektifiera balanserat, med måtta, på ett nyttigt sätt och framför allt, inte så jävla påtvingande. Objektifiera båda könen.

Intressant läsning: “Erövrandets logik” av Dr. Andie

Sidan två i Femisex-novellen. Jag tycker färgpalletten är jättekonstig men jag gillar den ändå. Ingen aning om varifrån den kom. Nu sitter jag och försöker få tag i ett svensk- och pc-vänligt typsnitt som inte ser allt för skabbigt ut. Jag borde teckna serier oftare för jag lär mig skitmycket varje gång. Och det är det roligaste som finns. Eller nä, det näst roligaste. (Ni vet vad jag tänker på, hihi!)

När jag skriver seriemanus börjar jag som de flesta med idén. Är det en halvbra idé som inte riktigt kan stå på egna ben utan behöver bearbetas lite, då blir det oftast ingen serie (inte för att jag är kräsen utan för att jag är lat). Är det däremot en bra idé så tvingar den hjärnan att bearbeta den, den skriver liksom sig själv, man kan inte låta bli.

Jag låter alltid den bra idén skvalpa runt innanför pannloben och samla på sig kött (tofu) likt skeppsbrutna råttor som dras till en vrakflotte. Jättekonstig mening, det där. Hur som helst, när idéflotten är packad med material så bara väller hela serien fram framför ögonen på mig, komplett med bildkomposition, vinklar, tempo och repliker. Nu är det väldigt viktigt att ha papper och penna framför sig. Vilket jag sällan har eftersom det här alltid äger rum när jag är på väg någonstans, på bussar, tåg eller promenader.

Har man inte papper och penna framför sig kan man inte dokumentera serien precis som den ska vara medan den ännu känns främmande och spännande. Istället måste man återberätta den för sig själv i efterhand, när man redan “läst” den och hela tiden är rädd att missa en detalj. Då är det inte lika kul att skriva ner manuset eftersom man upprepar sig, och man gör det halvhjärtat och i flera omgångar.

Så kul är det med seriemanus! Nästa vecka ska vi vässa blyertspennor!

© Christer Järelätt

Ett par månader sen tog Christer Järeslätt ett foto på mig till sitt projekt Fotoskrap. Han fotar olika serietecknare med en skitkool mellanformatskamera och sen låter han modellen själv rista och rita in någonting på det våta negativet. Så här blev mitt.

Jag ångrar lite att jag gjorde en så smal och modellig tjej på bilden. Hon borde stått bakom mannen och knappt synts. Eller inte ens varit med… Men jag ser lite kool ut och det är ju alltid viktigt.

Och nu blir det tävling! Exakt vilken halvapa (eller annat djur om det är väldigt passande) ser jag ut som på bilden? Jag vill att hänsyn tas till den spetsiga ansiktsformen och det stora örat. Lycka till!

Okej, så skissningen gick rätt kass. Kom inte igång på ett par dagar och till saken hör också att jag inte skissat på ett par månader (från att ha skissat flera gånger om dagen). Att skissa är lite som att… ja, jag vet inte vad det är som men det är en uppvärmningsgrej. Har man skissat några veckor är man mycket bättre, säkrare och mer våghalsig. Resultatet blev därför inte alltid så bra.

Fast det började nästan okej. Det här är på taket av Metropolitan Museum.

Det här var istället på Coney Island. Ett annat problem med att inte vara så bra som man vill vara är att man tecknar sina kompisar som man sett tusen gånger istället för alla unika miljöer (dvs. kluttarna i bakgrunden bakom planket…).

Det här är på trappan till Met, efter vårt första skissbesök där. Vi var så knäckta av vår inkompetens att vi fortsatte teckna av folk utanför.

Andra (skiss)dagen på Met gick det lite bättre. Det här är La Frileuse som tydligen är en metafor för vintern. Tufft!

På flygplatserna hem började det lossna för oss. Barn och vuxna, glöm inte att förenkla!

Om ett par dagar lägger jag upp min hiskeliga dagboksserie som jag gjorde på alla tunnelbaneresor till och från Queens. Vill ni istället se någon som gör det mycket bättre, då ska ni kolla in Sara.

Todeloo! (Som enligt britter tydligen inte betyder “to the loo”!)