Det här är Alfred som jag har adopterat från Fabian. Fabian har en Ivan nu så han kan inte ta hand om Alfred. Alfred och jag tecknade hela Drift, 120 sidor, tillsammans. Jag har läst att riktiga serierävar i det stora landet USA [uttalas “usa”], dit jag åker om en vecka, bytar stift typ per tionde sida eller något. Sen trodde jag att stiftet liksom gick av eller något, så jag fortsatte teckna utan att byta och som ni ser har han inte gått av än. Men tydligen blir stiftet slitet så det får vi anta att Alfred är. Jag ska köpa en ny Alfred och jämföra.

Jag håller just på att tuscha femisexnovellen och eftersom jag inte hade Alfred nära till hands blev det pensel, precis som på omslaget (till Bild & Bubbla). Till min stora förvåning blir det både snyggare och lättare med pensel (än med just gamle Alfred i varje fall). Jag hör till dem som alltid antagit att jag inte kan pensla eftersom jag har så skakiga händer och, som jag skrev här nedan, alltid har rispat in mina linjer med kulspets. Men se där, det går riktigt smidigt med pensel. Till den grad att jag tycker det blir lite väl välgjort. Jag vill ju gärna att det ska vara hackigt och operfekt. Men så fort man har en pensel i handen blir det dynamiska linjer och med allt vad perspektiv, tyngd och skugga heter…

Idag har jag köpt ett nytt papper. Jag har undermedvetet velat testa lite andra papper än slät elfenbenskartong ett tag och idag tog jag tag i det. Det blev matt elfenbenskartong som kostade 5 kr för ett stort ark (2xA3 + lite spill). Först tittade jag på ett akvarellpapper men det kostade 23:- ! Anledningen är att jag vill köra lite torrpensel och sådana effekter. Och att jag egentligen aldrig tecknat på glassigt papper förrän jag blev en riktig serietecknare. Det känns lite onaturligt med så slätt papper och jag slabbar ut all tusch med händerna. Jag vill kunna trycka ner kulspetspennan i fibrerna och känna dem ge vika när jag ristar in linjerna.

Jag ska använda pappret till femisexnovellen jag håller på med. Jag måste skissa om det lilla jag redan skissat upp på slät kartong men jag har inte tecknat såhär på minst ett halvår så jag kan behöva renskissningen ändå.

Jag har påstått att framtida femisexmaterial kommer vara tuschat som Bild&Bubbla-omslaget nedan. Men jag är rätt schizzad på den fronten. Ena sekunden vill jag tuscha überslickt, andra vill jag sitta och dutta med en förstörd pensel och krafsa med stålstift och ibland rista med pennor. Men den här gången blir det krafsa och pensla. Jag hade lagt upp en bild om jag orkat skanna men jag har diskat, handlat papper och varit på Systemet idag, det räcker!

Jag har nyligen gjort klart omslaget till nästnästa Bild&Bubbla. Den ska innehålla en intervju med mig, Liv och Fabian, om Drift. Intervjun gjordes i somras och beräknades bara bli ett halvår försenad. Nu siktar de på att ge ut den till början av hösten så ni får väl se det här i butik vid jul.

Jag tänkte lite förmätet visa lite av arbetsprocessen för jag tycker själv det är intressant att spana runt på illustratörsbloggar och se hur de jobbar. Det var min gode freunde Niklas Asker som kom med idén till bilden (sånt som man aldrig ska erkänna som illustratör). En rak mansobjektifierande modetidningslook. Vi tänkte att det kunde utgöra en sjysst kontrast till den lite nördiga uppfattning en tidning som Bild&Bubbla lätt kan få dras med. Jag tror omslaget kommer passa bra till deras både visuella och själsliga (?) revamp.

Redaktionen gillade idén och sjömansanspeglingen men ville helst inte att jag tog kostymen hela vägen till Kalle Anka. Kan inte riktigt blejma dem, Seriefrämjandet dras redan med en lite insnöad ankiststämpel och ironin kunde gå förlorad. Däremot tyckte de gott den kunde vara mer explicit. Det är ju lite svårt att veta var man ska lägga sig vad gäller det visuella på en sådan här tidning. Vi föreläste om Drift på Seriefrämjandets förra årsmöte och på programmet som gick ut till alla medlemmar var det en bild ur Drift, där Lena och Pyret kysser varandra. Tydligen hade de blivit nedringda av arga mödrar som inte förstod hur de kunde skicka ut sådant till 12-åriga medlemmar. Själv är jag nöjd med att vi kanske queerade till någon lillgrabbs eller tös sexualuppfattning för en stund.

Notera den grymma sjöoskuldstatueringen och min signering i form en av ännu ej överstruken tatuering. Jag är så queer att det är ok att han hånglar med andra. Föresten heter de Heinz och Claude. Jag och Liv ska ha med en nyskriven serienovell i numret och på redaktör Fredrik Stömbergs inrådan är det killarna på omslaget som gets down i serien.

Jag skulle visa lite mer in progress-bilder på färgläggningen men jag har tydligen raderat de filerna. Jag började nämligen med att bara rita ut helt flippade färgfält i ett osynligt lager. På så sätt kan man lätt markera dem och gå tillbaka och ändra diverse toningar och sådant i det riktiga färglagret. Jag slet också en hel del med färgerna men kom ganska snabbt fram till att jag skulle kontrastera tidningens nya röda vinjettfärg med en grön bakgrund. Och att jag skulle lyfta fram kyssen och ansiktena genom att lägga en blå ton utmed deras lekamen.

Egentligen hade kompositionen varit lite bättre som på den översta skissen men då förlorar man Heinz nakna mage och min signering.

Första gången jag testade på att jobba med rasterfärglägging à la 50-talet var när jag gjorde ett bokmärke baserat på bilder ur Drift. Då använde jag olika skannade raster som jag satt och färglade och kombinerade. Det tog en massa tid innan man fick styr på det men jag fick en väldigt bra förståelse för färglära och tryck. När man jobbar med inskannade raster får man dessutom med alla eventuella skrapskador på rasterfilmen, man kan klippa skarpa kanter och man blir på ett befriande sätt hämmad av att bara ha två olika raster. Observera att man kan se den klumpiga färgläggningen under svärtan. Till sist flyttar man bara de olika färgkanalerna åt var sitt håll och vips: Ett härligt misspass!

Med det här omslaget testade jag däremot Halftone-filtret i Photoshop istället. Fördelen är att man kan färglägga med precis vilka färger man vill och sedan låta datorn rastera det. Och så är det mycket lättare att jobba med toningar. Nackdelen jag såg med filtret var att det fuskade och var lite för perfekt.

Dels klippte den inte av rasterfälten som om filmen klippts av en sax. Istället blir kanterna fejdade med allt mindre prickar. Och dels så kan man inte lita på att alla prickar är 100% av en viss färg. Men man sparar mycket tid och kan fläska på med toner och spex så jag är supernöjd. Min bästa tuschning hittills för övrigt!

Jag har stilla undrat varför det inte är så många som kommenterar här (se mig, se mig!). En teori visade sig vara att jag inte skrev så mycket till bilderna. Det här var intressant eftersom jag utgått ifrån att ingen vill läsa vad jag har att skriva. Det stämmer nog fortfarande. Ännu djupare har jag resonerat att en bild säger mer än tusen ord eller vad det heter, därför borde det ju finnas en massa att säga om mina bilder utan att jag ordbajsar intill. Jag tänker överhuvudtaget mycket på bild kontra ord, just nu. Nu är det inte så att jag lever för kommentarer på min undangömda bildblogg men jag har ändå undrat. Hur gör jag det intressantare?

Så nu skriver jag lite. Exempelvis tror jag att jag har glömt att nämna att jag och Liv blivit Urhunden-nominerade. Urhunden är Seriefrämjandets guldbagge minus prestigen, statusen, uppmärksamheten och allmänintresset. Det känns skitgött och vi är nominerade i ett starkt startfält, kolla bara Anneli Furmarks Jamen förlåt då.

Bilden här är ifrån den fjärde inlagan till Hemlig agent-böckerna jag jobbat på hela våren. Det är bara en lite marginal-”illis” men kanske den bästa bilden i hela bokserien! Enkelheten, direktheten, balansen, uttrycket! Allt är perfekt! Eller så är det bara bristen på fel som gör att jag älskar den. Det är intressant hur tecknare kan se kvalitéer i vissa bilder som de tycker helt saknas i andra, medan det för betraktarna är samma samma .

Så nu sitter jag på lite förlagspengar och mycket fritid och ska teckna serier. Jag har längtat hela våren. Två styckna ska jag hinna med innan jag åker till MoCCA i New York i juni. En serienovell av ovannämnda, tillika fantastiska Liv och en egen serienovell om brustna hjärtan - för övrigt är det ett allmänt ledmotiv i min umgängeskrets det senaste halvåret och fortfarande.

Luftig och stor var den. 2006