En av tankarna med Femisex, Kolik förlags feministiska erotikserie, är att låta kvinnor skapa sin egen erotik. Alltså en saknad erotik av och för kvinnor. Som ett led i detta har jag och Liv hela tiden försökt objektifiera manskroppen. Inte som ett “ha, där fick ni!” eller “kvinnan är förtryckt, nu vänder vi på det”, utan som ett “låt oss balansera det lite”.
Objektifiering har blivit ett fult ord. Inte så konstigt när man alltid avser en hysterisk och påtvingad objektifiering av endast ett kön, ett kön som helst inte ska kunna lösgöra sig från just denna objektifiering. Men jag tror inte att det är objektifieringen det är fel på, endast hur vi låter den fungera: Mot ett kön. Jag tror objektifiering är en naturlig del av hur vi fungerar, att den är ofrånkomlig. Det är kanske inte vad alla vill höra men jag ser inte hur det skulle gå till. Objektifiering är för mig helt enkelt vårt sätt att bearbeta verkligheten. Man skulle kunna dra det längre och säga att allt runt omkring oss objektifierar vi, vi kan väl inte gärna subjektifiera det? Jag är du, du är jag hade kanske blivit en dålig dikt, men inte verklighet. Det är bara en gränsdragning, ett ragg eller en het person på en fest är en grovhuggen gissad objektifiering och en närastående kärlek är en extremt komplex objektifiering. Men att attraheras av någon är att objektifiera den.
Manlig objektifiering skulle gynna de flesta inblandade. Vad händer när kvinnor erbjuds en möjlighet att utforska mannen som ett objekt, utan att ständigt tvingas in i den rollen själva? När hon får undersöka sina lustar? Kanske inget, kanske gör tabuet av att låta sig erövras att det är just det hon vill. Oavsett är det värt att utforska. Även män skulle gynnas. Män är ofta påtvingade en roll som erövrare eller jägare, i och utanför sängen, av både kvinnor och andra män. Vad händer när en man låter sig erövras av en kvinna och bara är ett objekt för hennes åtrå? Är det inte en möjlighet han bör ges? Kan inte en man känna samma njutning över av att erövras som en kvinna kan? För låt oss erkänna, att låta sig erövras kan vara allt ifrån skönt och spännande till en egokick och upphetsande. Men är det bara kvinnor, alla kvinnor, som vill “bli tagna” av en partners lustar?
Man kan tycka att ett sådant här tänkande inte är särskilt queer. Att vända på objektifieringen och fokusera den på ett annat kön är bara att stanna kvar i könstänkandte, en enbart omvänd heteronormativitet. Må så vara för även om jag absolut är emot ett könsuppdelande tänkade som ett verktyg i feministiskt arbete - seperatism - så tycker jag att omvänd objektifiering är bra. För hur queer man än vill vara så har de flesta av oss antingen det ena eller det andra könet, de flesta har även det genuset och de flesta är heterosexuella. Jag menar inte att det här bör ge någon något företräde eller att all erotik ska riktas mot dem. Men en del erotik borde väl rimligtvis rikta sig mot heterosexuella kvinnor som till vardags objektifierar män? Queer eller inte, det behövs och det är feministiskt.
Något som slog oss när vi drev Femisexbloggen i anslutning till Drift var att några av de tjejer (se framtida inlägg om seperatism) som ombads göra “fan-art”, bilder av “feministisk erotik”, gjorde lesbiska bilder. Och, utan att gå in på folks privatliv, så vet jag att vissa av dem gillar män. Det blir lite som ett helt vanligt tidningsstånd: Utbudet för tjejer objektifierar tjejer och utbudet för killar objektifierar tjejer. Självklart ska lesbiska också ha sin erotik och självklart ska vi män som vill ha lesbisk erotik också få ha det. Men lesbisk erotik är inte synonym med feministisk och inte heller vice versa. Jag vill göra bilder för tjejer, bilder som obejktifierar män för att jag och du kommer att gynnas av det.
Så länge vi attraheras av varandra kommer vi att objektifiera varandra. Då är det bättre att objektifiera balanserat, med måtta, på ett nyttigt sätt och framför allt, inte så jävla påtvingande. Objektifiera båda könen.
Intressant läsning: “Erövrandets logik” av Dr. Andie
|
June 30th, 2008
7287pwkr
Sidan två i Femisex-novellen. Jag tycker färgpalletten är jättekonstig men jag gillar den ändå. Ingen aning om varifrån den kom. Nu sitter jag och försöker få tag i ett svensk- och pc-vänligt typsnitt som inte ser allt för skabbigt ut. Jag borde teckna serier oftare för jag lär mig skitmycket varje gång. Och det är det roligaste som finns. Eller nä, det näst roligaste. (Ni vet vad jag tänker på, hihi!)
|
June 26th, 2008
7287pwkr
När jag skriver seriemanus börjar jag som de flesta med idén. Är det en halvbra idé som inte riktigt kan stå på egna ben utan behöver bearbetas lite, då blir det oftast ingen serie (inte för att jag är kräsen utan för att jag är lat). Är det däremot en bra idé så tvingar den hjärnan att bearbeta den, den skriver liksom sig själv, man kan inte låta bli.
Jag låter alltid den bra idén skvalpa runt innanför pannloben och samla på sig kött (tofu) likt skeppsbrutna råttor som dras till en vrakflotte. Jättekonstig mening, det där. Hur som helst, när idéflotten är packad med material så bara väller hela serien fram framför ögonen på mig, komplett med bildkomposition, vinklar, tempo och repliker. Nu är det väldigt viktigt att ha papper och penna framför sig. Vilket jag sällan har eftersom det här alltid äger rum när jag är på väg någonstans, på bussar, tåg eller promenader.
Har man inte papper och penna framför sig kan man inte dokumentera serien precis som den ska vara medan den ännu känns främmande och spännande. Istället måste man återberätta den för sig själv i efterhand, när man redan “läst” den och hela tiden är rädd att missa en detalj. Då är det inte lika kul att skriva ner manuset eftersom man upprepar sig, och man gör det halvhjärtat och i flera omgångar.
Så kul är det med seriemanus! Nästa vecka ska vi vässa blyertspennor!
|
June 23rd, 2008
7287pwkr
© Christer Järelätt
Ett par månader sen tog Christer Järeslätt ett foto på mig till sitt projekt Fotoskrap. Han fotar olika serietecknare med en skitkool mellanformatskamera och sen låter han modellen själv rista och rita in någonting på det våta negativet. Så här blev mitt.
Jag ångrar lite att jag gjorde en så smal och modellig tjej på bilden. Hon borde stått bakom mannen och knappt synts. Eller inte ens varit med… Men jag ser lite kool ut och det är ju alltid viktigt.
Och nu blir det tävling! Exakt vilken halvapa (eller annat djur om det är väldigt passande) ser jag ut som på bilden? Jag vill att hänsyn tas till den spetsiga ansiktsformen och det stora örat. Lycka till!
|
June 21st, 2008
7287pwkr
Okej, så skissningen gick rätt kass. Kom inte igång på ett par dagar och till saken hör också att jag inte skissat på ett par månader (från att ha skissat flera gånger om dagen). Att skissa är lite som att… ja, jag vet inte vad det är som men det är en uppvärmningsgrej. Har man skissat några veckor är man mycket bättre, säkrare och mer våghalsig. Resultatet blev därför inte alltid så bra.
Fast det började nästan okej. Det här är på taket av Metropolitan Museum.
Det här var istället på Coney Island. Ett annat problem med att inte vara så bra som man vill vara är att man tecknar sina kompisar som man sett tusen gånger istället för alla unika miljöer (dvs. kluttarna i bakgrunden bakom planket…).
Det här är på trappan till Met, efter vårt första skissbesök där. Vi var så knäckta av vår inkompetens att vi fortsatte teckna av folk utanför.
Andra (skiss)dagen på Met gick det lite bättre. Det här är La Frileuse som tydligen är en metafor för vintern. Tufft!
På flygplatserna hem började det lossna för oss. Barn och vuxna, glöm inte att förenkla!
Om ett par dagar lägger jag upp min hiskeliga dagboksserie som jag gjorde på alla tunnelbaneresor till och från Queens. Vill ni istället se någon som gör det mycket bättre, då ska ni kolla in Sara.
Todeloo! (Som enligt britter tydligen inte betyder “to the loo”!)
|
June 18th, 2008
7287pwkr
Många kulturutövare fångas ofta i intervjuer sägandes saker som att de inte kollar på andra utövare inom den egna genren. Kanske för att inte inavla idéer, kanske för att inte omedvetet ta efter saker som redan gjorts. Andra gör såklart den raka motsatsen och till dem hör jag. Jag älskar ju serier och helst av allt bra serier med bra teckningar. Så självklart läser jag serier precis hela tiden. Jag har till och med slutat läsa textböcker och jag uppmanar alla att göra likadant. Ni vet att all text blir bättre med en bra bild till så sluta låtsas!
Hur som helst upptäcker jag allt som ofta hur problematiskt det kan vara att låta sig inspireras av stilar när man sitter och tecknar. Det är ju ett gammalt tecknartrick att sitta med en uppslagen serie av någon favorittecknare/tuschare på ritbordet för att ta efter deras teknik och stil. Riktigt så långt går jag inte, men jag snöar in på tecknare med några månaders intervall. Exempelvis har jag under våren kollat mycket på Jillian Tamaki och lite på Frank Stockton och Tomer Hanuka. Jillian är mer målerisk medan herrarna är mer slicka, men alla förvränger perspektiv och figurer för att förstärka uttrycken. Samtidigt kombinerar de det med en delikat realism.
Men när jag satte mig och skulle tuscha i början av veckan märkte jag att jag stretade åt två olika håll. Det berodde dels på att jag kvällen innan plöjt igenom serier av veteranen Alex Toth, de romantiska seriernas stilbildande konung, som tecknade med mjuka, runda linjer. Dels har jag börjat läsa Sean Phillips blogg. Sean tecknar väldigt rufft med mycket slarviga, tunna linjer varvat med tjocka torrpenselstreck och freestylade skuggor. Om min serie ser schizofren ut är det för att jag vill teckna som båda två.
Imorgon åker jag till New York med Jamil och Kim. Där ska vi möta upp med Niklas, Jonna, Pernilla och Sofia. Vi ska gå på seriemässan MoCCA, festa, vernissaga, mingla, nätverka (!) och sånt där. Vi ska lura i dem att vi är det fetaste Sverige har att bjuda på! Sen ska jag gå runt i de polska kvarteren intill Williamsburg och hälsa artigt och ni:a folk. Dessutom ska jag försöka minimera mitt digitalfotograferande till förmån för SKISSBOKEN! Craig Thompson, som gett ut reseskildringen/skissboken Carnet de Voyage tycker varje tecknare borde testa det någon gång. Nu är jag inte någon skissgudom ännu så kameran kommer med. Men bara lite. Allt kommer så klart upp här på bloggen, no worries!
|
June 4th, 2008
7287pwkr
Föresten måste jag gratta my fellow cartoonist Lina Neidestam som precis blivit beviljad en stor summa pengar för att kunna sitta inomhus under en lång tidsrymd och teckna den kommande Femisex-boken “Maran”. Jag är väldigt entusiastisk över att få skicka vidare facklan till en så grym skapare och extra glad för att vi, förra sommaren, lyckades komma fram till exakt samma bokidé på olika håll i landet. Men Lina kommer förvalta idén så mycket bättre så hurra och grattis!
|
June 2nd, 2008
7287pwkr
Malmös självutnämnde tuschkung, Kim Wandersson, lär ut penselskötsel som följer: Skölj penseln i vatten, droppa på lite diskmedel, löddra i handen, skölj av. Upprepa tills lödret är vitt. Alltså en grundlig rengöring. Man skulle se till att skrapa bort pigmentspår på håren också. En annan som också kan sägas veta något om tuschning, Klaus Janson, skriver istället att han försiktigt och noggrant torkar av penseln mot en grov raggsocka vid slutet av dagen. Då och då rengör han den med vatten. Men inte allt för ofta eftersom det också sliter på penseln. (Jag kom precis på att jag har delat ateljé med en annan skillad penseltuschare, Niklas Asker, i ett halvår och att jag inte har en aning om hur han rengör sin pensel.)
What to do?
|
June 1st, 2008
7287pwkr
Det här är Alfred som jag har adopterat från Fabian. Fabian har en Ivan nu så han kan inte ta hand om Alfred. Alfred och jag tecknade hela Drift, 120 sidor, tillsammans. Jag har läst att riktiga serierävar i det stora landet USA [uttalas “usa”], dit jag åker om en vecka, bytar stift typ per tionde sida eller något. Sen trodde jag att stiftet liksom gick av eller något, så jag fortsatte teckna utan att byta och som ni ser har han inte gått av än. Men tydligen blir stiftet slitet så det får vi anta att Alfred är. Jag ska köpa en ny Alfred och jämföra.
Jag håller just på att tuscha femisexnovellen och eftersom jag inte hade Alfred nära till hands blev det pensel, precis som på omslaget (till Bild & Bubbla). Till min stora förvåning blir det både snyggare och lättare med pensel (än med just gamle Alfred i varje fall). Jag hör till dem som alltid antagit att jag inte kan pensla eftersom jag har så skakiga händer och, som jag skrev här nedan, alltid har rispat in mina linjer med kulspets. Men se där, det går riktigt smidigt med pensel. Till den grad att jag tycker det blir lite väl välgjort. Jag vill ju gärna att det ska vara hackigt och operfekt. Men så fort man har en pensel i handen blir det dynamiska linjer och med allt vad perspektiv, tyngd och skugga heter…
|
May 30th, 2008
7287pwkr
Idag har jag köpt ett nytt papper. Jag har undermedvetet velat testa lite andra papper än slät elfenbenskartong ett tag och idag tog jag tag i det. Det blev matt elfenbenskartong som kostade 5 kr för ett stort ark (2xA3 + lite spill). Först tittade jag på ett akvarellpapper men det kostade 23:- ! Anledningen är att jag vill köra lite torrpensel och sådana effekter. Och att jag egentligen aldrig tecknat på glassigt papper förrän jag blev en riktig serietecknare. Det känns lite onaturligt med så slätt papper och jag slabbar ut all tusch med händerna. Jag vill kunna trycka ner kulspetspennan i fibrerna och känna dem ge vika när jag ristar in linjerna.
Jag ska använda pappret till femisexnovellen jag håller på med. Jag måste skissa om det lilla jag redan skissat upp på slät kartong men jag har inte tecknat såhär på minst ett halvår så jag kan behöva renskissningen ändå.
Jag har påstått att framtida femisexmaterial kommer vara tuschat som Bild&Bubbla-omslaget nedan. Men jag är rätt schizzad på den fronten. Ena sekunden vill jag tuscha überslickt, andra vill jag sitta och dutta med en förstörd pensel och krafsa med stålstift och ibland rista med pennor. Men den här gången blir det krafsa och pensla. Jag hade lagt upp en bild om jag orkat skanna men jag har diskat, handlat papper och varit på Systemet idag, det räcker!
|
May 13th, 2008
7287pwkr
Tidigare inlägg
